Dået och Nuet
Idag är det lördag den 4 Juli.
Dået;
Förra året vid den här tiden satt vi i ett nystartat företag men framtidsförhoppningar och planer. Idag finns inte den drömmen mer. Vems fel är det? Ja en del skyller på att vi inte kunde hålla i pengarna, en del skyller på personerna som hade företaget och jobbade i det, eller på att jag inte klarade av ett företag. Ja, vem vet? Kanske inget eller allt beror på det. Eller kanske det var omständigheterna och följderna av det som hade avsedd verkan i februari då jag fick lämna in företaget i konkurs.
Vad har hänt sedan dess? Vi har sakta börjat att försöka bygga upp våra liv igen. Det är som att allt som man trodde och litade på, det som man var så bergsäker på, försvann. I det läget ser och märker man vem som står bakom och stöttar eller bredvid och knuffar en i den riktning som passar. När man inte har någon fast mark under fötterna är det lätt för vem som helst att göra så. De finns också de som går framför en och tittar framåt utan att se efter om någon lämnats kvar.
Nuet;
Ni som har tittat på min facebook vet också att det först var "singel" sedan var det i" ett förhållande", och nu, för några dagar sedan står det "singel" igen... Men vad hände har jag fått frågan av mina vänner.
Ja, detta hände;
Jag träffade en underbar, mysig, go man, full med humor och med hund. Tyvärr för många mil ifrån men det har ju aldrig behövts hindra någon förrut så varför oss?
Eftersom att mannen i fråga tyckte det var jobbigt det här med att jag "inte hade någonstans att bo" som normala människor gör, en egen lägenhet och inte i kollektiv, i ett eget rum, var det jag som var den som for iväg de nästan 6 timmarna som det tog mig dit. Jaja, en del har ju svårt för sånt. Det måste man ju respektera. Han hade handlat mat innan jag kom för att spara in tiden, till oss. Han gjorde middag så jag fick middag när jag kom fram. Sedan blev det vår tid. Allt eftersom började man fundera, när blir det min tur i händelseförloppet? Jag ger gärna, i massor, bara jag får tillbaka så jag kan ge igen. Men lessen tjejen! Mina vänner, mitt boende, min ekonomi, och mitt nej till att flytta till hans stad var inte vad han räknade med. Inte heller att jag var så omöjlig att jag både sökte lägenhet och jobb i den stad där mina barn och barnbarn bodde var bra. Barnen är ju stora nu och kan klara sig själva. Javisst är dom det! Dom klarar sig själva det vet jag, för jag har fostrat dom så och jag vill ha det så. Men har man fyra barn och ett av dom ringer en gång i veckan har jag fyra samtal eller träffar med dom. Och ibland är det så att man ska vara tillhands om utifall att eller tom omedelbart. Den ekvationen gick inte ihop. Så det var alltså prioriteringsfrågan som det föll sig på.
Hur vi människor proriterar är upp till var och en. Inget är varken rätt eller fel. Vi väljer själva det liv vi vill leva. Och det är i detta, som många förhållanden mellan par och vänner, som man kan få det att fungera eller inte. Vem är de viktigaste personerna i ditt liv? Och är det något som jag vill bry mig om?
Är du en så viktig person för mig att jag låter dig hålla dina prioriteringar och respekterar ditt liv som du har haft, har, och kommer att få? Är du en så viktig person för mig att jag kan offra mina uppfattningar hur allt ska vara? Och vi bestämmer oss för att vi är två individer med olika bakgrunde som ser framåt och vill dela den tiden vi har tillsammans.
Dået;
Förra året vid den här tiden satt vi i ett nystartat företag men framtidsförhoppningar och planer. Idag finns inte den drömmen mer. Vems fel är det? Ja en del skyller på att vi inte kunde hålla i pengarna, en del skyller på personerna som hade företaget och jobbade i det, eller på att jag inte klarade av ett företag. Ja, vem vet? Kanske inget eller allt beror på det. Eller kanske det var omständigheterna och följderna av det som hade avsedd verkan i februari då jag fick lämna in företaget i konkurs.
Vad har hänt sedan dess? Vi har sakta börjat att försöka bygga upp våra liv igen. Det är som att allt som man trodde och litade på, det som man var så bergsäker på, försvann. I det läget ser och märker man vem som står bakom och stöttar eller bredvid och knuffar en i den riktning som passar. När man inte har någon fast mark under fötterna är det lätt för vem som helst att göra så. De finns också de som går framför en och tittar framåt utan att se efter om någon lämnats kvar.
Nuet;
Ni som har tittat på min facebook vet också att det först var "singel" sedan var det i" ett förhållande", och nu, för några dagar sedan står det "singel" igen... Men vad hände har jag fått frågan av mina vänner.
Ja, detta hände;
Jag träffade en underbar, mysig, go man, full med humor och med hund. Tyvärr för många mil ifrån men det har ju aldrig behövts hindra någon förrut så varför oss?
Eftersom att mannen i fråga tyckte det var jobbigt det här med att jag "inte hade någonstans att bo" som normala människor gör, en egen lägenhet och inte i kollektiv, i ett eget rum, var det jag som var den som for iväg de nästan 6 timmarna som det tog mig dit. Jaja, en del har ju svårt för sånt. Det måste man ju respektera. Han hade handlat mat innan jag kom för att spara in tiden, till oss. Han gjorde middag så jag fick middag när jag kom fram. Sedan blev det vår tid. Allt eftersom började man fundera, när blir det min tur i händelseförloppet? Jag ger gärna, i massor, bara jag får tillbaka så jag kan ge igen. Men lessen tjejen! Mina vänner, mitt boende, min ekonomi, och mitt nej till att flytta till hans stad var inte vad han räknade med. Inte heller att jag var så omöjlig att jag både sökte lägenhet och jobb i den stad där mina barn och barnbarn bodde var bra. Barnen är ju stora nu och kan klara sig själva. Javisst är dom det! Dom klarar sig själva det vet jag, för jag har fostrat dom så och jag vill ha det så. Men har man fyra barn och ett av dom ringer en gång i veckan har jag fyra samtal eller träffar med dom. Och ibland är det så att man ska vara tillhands om utifall att eller tom omedelbart. Den ekvationen gick inte ihop. Så det var alltså prioriteringsfrågan som det föll sig på.
Hur vi människor proriterar är upp till var och en. Inget är varken rätt eller fel. Vi väljer själva det liv vi vill leva. Och det är i detta, som många förhållanden mellan par och vänner, som man kan få det att fungera eller inte. Vem är de viktigaste personerna i ditt liv? Och är det något som jag vill bry mig om?
Är du en så viktig person för mig att jag låter dig hålla dina prioriteringar och respekterar ditt liv som du har haft, har, och kommer att få? Är du en så viktig person för mig att jag kan offra mina uppfattningar hur allt ska vara? Och vi bestämmer oss för att vi är två individer med olika bakgrunde som ser framåt och vill dela den tiden vi har tillsammans.
Kommentarer
Trackback
